FOOD JUNKIE: äntligen

Jag har ofta undrat om jag någonsin ska få följa med igen. På resorna, eller snarare jakten, efter världens bästa matupplevelser. Till dom spermafläckiga lakanen med brännhål i San Sebastian, eller till Txokosen, via dom rysliga historierna om stekta tvättsvampar i Alba till både Fuckie och Hottie men framförallt Foodie.

Och helt plötsligt börjar det bli tid för avgång.

I mitten av januari släpps Food Junkie: Livet, maten, döden av Mons Kallentoft. Det här ska bli den mörka, febriga och hänförande resan rakt in i hjärtat av matens och gastronomins universum som jag har sett fram emot så mycket efter Food Noir. Men också en hyllning till de människor som arbetar på planetens alla krogar. Vilka är dom? Vad har han egentligen haft för sig sedan sist?

Jag är uppspelt och jag vågar påstå redan nu att Food Junkie: Livet, maten, döden blir en av dom bästa böckerna, kanske rent av den bästa boken, i sin kategori nästa år.

Food Noir var ett av få avgörande ögonblick i min mathistoria. Jag läste den, om och om och om och om igen, och blev både fascinerad och imponerad men framförallt nyfiken. Jag och syrran hade ju varit hos Gordon Ramsay på Royal Hospital Road i London, och aldrig varit med om något liknande tidigare. Amiss bush, sa han det? Rosa bubblor. Små söta strutar fyllda med avokadomousse, hummer och kaviar. Sauterad anklever med mandelvelouté? Ventrèche? Vad händer efter petit-fouren?

Med Mons Kallentoft och Food Noir verkade allt vara något helt annat. Så nära men ändå så långt ifrån. Jag började fundera och samlade mod till att resa iväg på egen hand. Nyfiken. Kände mig ivrig och tvungen. För det verkade ju som att Mons reste på egen hand ibland. Och att det var nog bra att resa på egen hand. Ibland.

Ursäkten hittade jag i Playa de Paraiso strax utanför Malaga. En 30 års-fest som skulle firas i dagarna fyra. Jag bestämde mig för att dra iväg några dagar tidigare och på vägen stanna till i Girona, en stad med drygt 100,000 invånare i nordöstra Spanien. Min första matresa. Den nyskräddade Jens Dahlström-kostymen var såklart nerpackad, liksom nylonstrumpor för att förhöja glansen på skorna litet extra, och digitalkameran som jag dock inte visste om jag skulle våga använda på den trestjärniga restaurangen El Celler de Can Roca i stadens utkanter.

Jag hade noggrant valt ut Hotel Llegendes för logi, bara några meter från trappan till Catedral de Girona, i stadens gamla stad. Det verkade vara det bästa hotellet i stan. Checkade in och ett par glas sämre cava senare satt jag på rummet, funderade och studerade Eros-soffan framför mig. I manualen läste jag att det här var ”en soffa konstruerad för sexuell njutning vilken ger ett stödsystem som gör det enkelt att utföra en mängd olika, och spännande, sexuella positioner”. Vad fan ska jag göra nu? Ta en runk? Vad hade Mons Kallentoft gjort? Garanterat druckit en bättre cava i alla fall. Jag ville åka vidare till Malaga. Eller tillbaka hem. Aldrig mer resa på egen hand. Rädd, ensam och osäker med en porrsoffa som enda sällskap. Ångest över kostnaderna. Snabb överslagsräkning. Flyget, hotellet, middagen, taxiresorna, vidare… Idiot. Jag tog med mig Food Noir, satte mig på trappan vid katedralen och svepte en iskall Estrella Damm. Och en till. Och en till…

Men kvällen i Girona förförde mig, och blev ett tidigt och långsamt startskott på den här bloggen. Jag ville berätta. Inte nödvändigtvis för någon, men för mig själv. I all hast hade jag betat jag av Noma, Alinea, New York på hemvägen, tillbaka, en ångestfylld kväll hos Dahlgren, Bottura, Alain Ducasse i Monte-Carlo, London runt, glöden i Baskien och när Elena Arzak frågade mig om jag kände Mons Kallentoft den där regniga decembernatten på Arzak svarade jag såklart ja, och ljög henne rakt upp i ansiktet. Dryga året efter återbesöket i den magiska källaren hos bröderna Roca i Girona hade jag ett missat samtal från Björn Frantzén på telefonen. Vad  vill han nu då?

Jag klev in på Frantzén/Lindeberg några dagar senare, runt klockan 19 som Björn skrev i messet, för att ta plats ytterligare en kväll i ”Luckan”. Jag tänker alltid att det blir säkert ett jävla liv i Luckan ikväll och har litet roligt åt det, men bara för mig själv. En fyra sitter redan i matsalen. Vem är den skallige i tight outfit? Vill gärna dricka Leflaive till ”Sation”, den borde ju komma. TV-team i huset. Hoppas ingen filmar mig, jag känner mig så ful och blekfet, trots den sena sommaren. Varför skulle dom vilja det förresten? Den oerhört tillfredsställande doften och synen av matsutake-svampar som grillas. Herregud. Vad kör Björn till den? Till vänster om mig sitter Mattias Kroon, skönt att jag slipper hålla låda ikväll, massa tjat om naturliga viner på konstiga barer i Paris förmodligen. Björn Frantzén, rakt framför mig, drar igång inte bara kvällens föreställning utan också ett nytt år efter sommarsemestern. Han verkar stressad. Niklas Ekstedt kliver in, något sent, aningen nochalant? Är det en litet halvgnällig östgötska som lyser igenom i dialekten bakom mig? Vänder mig om, men ser inte. Lacotte är i vägen. Vär är Niklas? Nu jävlar har dom höjt insatserna, tänker jag, när sex oerhört välarbetade ammisar landar på brickan framför mig. Gillade den tidigare variantan av makaronen mer. Tittar igen. Shit… är det Mons Kallentoft som sitter där? Benmärgen kommer in. Fett, salt, rökigt, syrligt, sherry, perfekt, fan.  Det är ju Kallentoft som sitter där!

Jag varken vågade eller ville gå fram och störa Mons den kvällen, för jag har blivit uppfostrad att man inte ska störa människor när dom äter. Men blygsamt hade jag viljat säga tack för de goda ögonblick jag har fått av honom. Och idag hälsar jag att jag ivrigt emotser huruvida hans Food Junkie kommer att knyta ihop säcken eller ta mig vidare på nya äventyr.

Jag skulle aldrig ha erkännt för någon den kvällen hur häftigt jag tyckte det var att äta middag i samma lokal som Mons Kallentoft. Och jag mådde sämre än någonsin tidigare över att jag hade dragit en sådan ful lögn för en av hans bästa vänner.

Han kanske visste?

***

Food Junkie: Livet, maten, döden av Mons Kallentoft finns i butik från och med 13 januari 2013.

Annonser

2 comments

  1. syrran

    En foodie är också tillbaka, jag läser o läser en gång till, blir berörd, tårögd, hänförd, ljuva minnen kommer tillbaka o den där boken du fick låna, food noir, den får du behålla, jag vill läsa Din bok:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: