Le Louis XV

Menyn finns endast på franska och jag vet inte vem av de drygt tio servitörerna i kolsvarta kostymer, som redan har hunnit hjälpa oss till bords, jag ska fråga om hjälp.

Och det är tydligen jag som ska styra allt, eftersom det är jag som har bokat bordet. Det finns bara priser i min meny och det är bara mig man tilltalar bland servitörerna. Här sitter jag som gäst, med mina gäster, liksom.

Vi sitter på det anrika och lyxiga Hotel de Paris i Monaco och vi ska äta lunch hos Alain Ducasse på hans trestjärniga Le Louis XV.

Matsalen här kan vara den vackraste jag någonsin har sett. Inredningen går i guld och pastellfärger. I taket hänger kristallkronor och på golvet en tjock, blommigmönstrad matta. De vackraste av blomsterarrangemang du kan föreställa dig och målningar i både tak och på väggar, som reflekteras av de enorma speglarna på väggarna. Det är makalöst vackert och jag tänker på elegans, glamour och på något sätt romantik och när jag blundar är jag på slottet i Versailles, utan att ha varit där.

Men, det ekar också helt tomt inne i matsalen och vi får istället sitta på verandan med utsikt över klassiska Monte Carlo Casino. Sex gäster, utöver oss, är också här vilket innebär fler servitörer än gäster, i alla fall för dagen. Stämningen är stel och spänd och allt känns på något sätt tungt. Folk som passerar utanför verandan går upp på tå för att se vilka vi är som sitter här och på trappan som leder till hotelentrén står en klunga med turister som har kameran i högsta hugg. Ingen säger något, blickarna känns tomma och kalla och det är knappt någon som rör på sig.

Jag har aldrig någonsin tidigare varit så obekväm och osäker i något som jag var under den första stunden på Le Louis XV.

En champagnevagn rullas in och med pipig röst väljer jag ett glas rosa från Lanson. Vi ger oss på menyn igen och väljer först en förrätt och en varmrätt ur lunchmenyn för att sedan välja dessert ur dessertmenyn. Och vi får reda på att både ost, kaffe och två flaskor vin ingår i lunchen och här får sommeliern fria händer att hjälpa oss. I vinkällaren finns förresten över 400,000 flaskor vin.

Zwampen hade berättat för mig tidigare att brödserveringen på Le Louis XV verkligen var ‘Den Bästa Brödserveringen‘. Och han hade rätt.

Tjugotalet bröd bakas varje morgon och hela bageriet rullas ut till ens bord där man får välja fritt. Jag kommer såklart inte ihåg alla men vi väljer bland till exempel baconbröd, lantbröd, valnötsbröd, fikonbröd, rågbröd, russinbröd, franska baguetter och olivoljebröd. När lunchen är över har jag ätit fyra bröd varav baconbrödet var helt makalöst gott. Tungt i handen men lätt och mjukt att äta, och med stora bitar fläsk i. Salt och/eller osaltat smör till.

Vi får in en ”sommarsallad” med de bästa primörerna som fanns tillgängliga för dagen. Det är fänkål, kronärtskocka, morot, zucchini, rädisor och gurka  och en sås på persilja och så långt ifrån en trött gammal ”grönsaksdipp” du kan komma. Vi får berättat för oss att det är ”okej att äta med händerna” nu och den fräscha salladen slukas snabbt.

Till förrätt valde jag en risotto med grodlår vilken kom att serveras med kantareller, vitlök och persilja. Grodlåren var urbenade och just benen hade använts, tillsammans med kycklingfond och smör, till såsen – om jag nu förstod det rätt. Rikligt med parmesanost i risotton och enormt mycket smak i precis allt. Saftiga, möra grodlår och krisp från vitlök och persilja. Jag ska erkänna att jag faktiskt inte är någon risotto-människa, men nu vet jag hur det ska smaka.

Torsk stod på tur, tillsammans med mer primörer, och en Rouille-sås som slogs över fisken i sista sekund. Det såg inte särskilt spännande ut men smaklökarna vann på knockout över ögonen. Soltorkade tomater, bondbönor, potatis och sparris. Såsen var, trots allt annat gott på tallriken, den stora stjärnan och smakade ljuvligt av ägg och saffran.

En ostälskares stora dröm rullades sedan in på fyra hjul och här behövde man inte heller skämmas. Ostarna mår helt enkelt väldigt bra här och jag valde bland annat camembert, comte och en färsk getost. Just getosten, och de små bondbönorna som ströddes över den, kommer jag att minnas litet extra.

Zwampen skulle visa sig få rätt ännu en gång då han innan min avresa hade pratat om ”efterätternas Rolls Royce”. Jag hade aldrig tidigare ätit en Rhum Baba och vill fortsättningsvis inte heller äta den någon annanstans än här – med tanke på risken att bli mäkta besviken. Först får du välja rom (vi valde en femtonårig från El Dorado – ganska söt och mild) som sedan slås över sockerkakan, som serveras med något så enkelt som vispgrädde med vanilj. På många sätt en enkel dessert men som jag kategoriserar som larvigt god. En dessert jag kommer att ta med mig in i hösten och vintern, och som gör mig glad bara jag tänker på den.

Trots proppmätt och glad skulle det inte vara nog med detta. In kommer ett fat med petit fours och vi undrar om det någonsin kommer att ta slut; limemazariner, kolaflarn och små, bittra chokladtryfflar med hallon och bladguld. Och mer choklad, en hel ask med choklad. Och ytterliggare en vagn men nu med färska marshmallows som klipps över tallriken och madeleiner och macaroons och jag kommer faktiskt inte ihåg vad mer. Och den lilla skvätt rom som blev över från Rhum Baban får vi dricka till kaffet och precis i detta läget är vi rörande överens runt bordet om att det här var en helt makalös lunch på alla sätt och vis.

Säga vad man vill om Monaco och Hotel de Paris och kanske till och med om hela känslan över den här restaurangen. Det är jobbigt att hela tiden ha ögon på sig från servitörerna som studerar varje liten rörelse du gör – ja, jag kan till och med öppna toalettdörren själv! – men det är så det fungerar här.

När man väl sitter vid bordet och har slappnat av inser man snabbt att den enkla och traditionella maten som serveras är tillredd med de bästa råvaror och ingredienser som finns att köpa för pengar – det är rent och det är enormt mycket smak. Det är perfektion.

Allt som allt ser jag det här som den mest prisvärda lunchen jag har ätit på länge och jag skulle gärna återvända någon gång.

…om inte annat för Rhum Baban.

Annonser

17 comments

  1. zwampen

    Underbar läsning! Skönt att dom håller stilen på alla fronter.
    Jag har genom åren varit på många ”Ducasse” krogar, men Louis XV håller jag som den bästa. Det är ren, ärligt lagad mat på dom bästa möjliga råvarorna i en sagolik miljö.
    140€ för en sådan lunch får i dagens läge anses vara ett fynd?!

    Ha en gastronomisk sommar
    MrZ

  2. Skönast Rasmus är nog det faktum att tallriken på varmrätten är så jävla blankputsad att man ser skuggan av dig fotografera rätten,haha. Såg nån skön dokumentär där de sa att det tog 45 minuter att duka ett bord om jag inte kommer ihåg helt galet…..

    Ser riktigt gott ut!

    • Lars – haha det har jag faktiskt inte sett förrän nu! 😀

      45 min ja jag skulle inte bli förvånad… jösses!

      Jobbar vidare på att försöka joina Mistral här, hade varit förbaskat kul att träffas.

      Glad midsommar på er där uppe!

    • Den var grandios på alla sätt och vis! Tänk om man fick starta varje dag med baconbröd och salt smör…. då hade jag fått köpa gymkort hos dig 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: