Pollen Street Social

Jason Atherton var den första engelska kocken som överlevde en säsong hos Ferran AdríaEl Bulli, och erfarenhet har han samlat på sig hos både Pierre Koffman och Marco Pierre White men inte minst hos Gordon Ramsay. Hos Ramsay styrde han den hyllade restaurangen Maze i London som, bland många andra utmärkelser, belönades med en stjärna i Guide Michelin.

Jason Atherton (bild lånad från jasonatherton.co.uk)

Jag fick först nys om Jason Atherton när jag läste Gordon Ramsay´s självbiografi ”Humble Pie” (en riktigt läsvärd bok för övrigt) och minns kapitlet där han hyllar Jason för hans insatser inom Ramsay-imperiet och på Maze: ”Jason was perhaps the most open, commited and talented cook I had come across” samt ”he has totally revolutionised our approach to fine dining”. Och för oss som kollar på BBC Food har vi även sett Jason där och då främst i programmet ”Saturday Kitchen”.

Ramsay-imperiet, ja. Nästan i samma veva drog sig dom flesta ur (Angela Hartnett, Mark Sergeant, Marcus Wareing) för att starta eget och här följde Jason efter för litet drygt ett år sedan. Han berättade då att det handlade om att antingen fortsätta och värdera tryggheten hos Gordon Ramsay, eller investera varenda krona han hade och fullfölja en tjugoårig dröm och öppna sin första egna, självständiga restaurang.

Resultatet blev Pollen Street Social (PSS) i Mayfair, London som öppnade upp portarna för litet drygt en månad sedan och här var jag på besök i förra veckan.

*****

Pollen Street ligger bara ett stenkast från den stora shoppinggatan Regent Street. Mitt i smeten alltså, men aktiviteten som pågår där med tusentals turister och all trafik stör inte det minsta på den litet blyga Pollen Street. Ett utmärkt läge med andra ord.

PSS är ingen vanlig ”fine dining” restaurang med avsmakningsmenyer eller där köket bestämmer när, hur och vad du ska äta. PSS är raka motsatsen och jag måste säga att jag tycker hela upplägget med restaurangen är fullständigt briljant. Här handlar det om flexibilitet.

I restaurangens ena avdelningen, The Social Room, kan man ta en drink eller beställa smårätter från en meny med tapasupplägg. Den andra avdelningen, själva huvudattraktionen, kallas The Restaurant och här finns även Londons första uttalade dessert bar – som helt enkelt kallas The Dessert Bar.

Kommer du hit för att äta en trerätters meny går det bra. Vill du skapa din egen avsmakningsmeny går det bra. Om du bara är sugen på en stek och en öl går det bra. Bara en drink i baren går alldeles utmärkt. Man gör helt enkelt precis som man vill och valfriheten är total.

Menyn beskriver Jason med att han vill laga mat med ”ena foten i det förflutna och andra foten i framtiden” och detta går att avläsa direkt när en ”full english breakfast” samsas på samma del av menyn som rökt gåslever och ostron eller en mer klassisk lax med avokado och romsås. Alla rätter går att beställa i mindre format (skapa din egen avsmakningsmeny) och en hel del rätter går att dela på två eller fler, som till exempel en côte de bœuf á ett kilo.

Miljön på PSS känns väldigt elegant men samtidigt avslappnad. Vita väggar, träpaneler, stora fönster som släpper in ljus, träbord med linnedukar och mörka lädersoffor. Lamporna i både The Social Room och i The Restaurant är riktigt snygga och ser ut som hängade frukter. Och mitt i matsalen finns en ”bardisk” där personalen öppnar viner, förbereder nya dukningar och här verkar alla ha sina egen position för att undvika för mycket spring i matsalen. Man sitter ganska nära intill dom andra gästerna men det känns bara trevlig – man är ju trots allt på Pollen Street Social och då ska det också kännas sällskapligt.

"The Restaurant" (bild lånad från jasonatherton.co.uk)

En trappa ner finns ett rum för ”private dining” som rymmer 10-12 gäster. Här finns även en köttkyl som visar upp fint, välarbetat och hängmörat kött innan man kan beställa det från menyn en trappa upp.

*****

Eftersom jag hade semester passade det alldeles utmärkt att starta lunchen med en drink från The Social Room och valet föll på en ”Eastside”; gin, gurka, lime och mynta och detta serverades i ett frostat glas. Fräscht och riktigt gott. På bordet bredvid mig serverades öl i silverbägare.

gin, gurka, lime, mynta

Lunchmenyn bestod av tre förrätter, tre varmrätter och tre desserter. Jag gick för tre rätter men det slank in även en fjärde (och femte skulle det visa sig!) som jag hade läst och hört mycket gott om innan jag kom hit.

Ur brödkorgen valde jag ett potatisbröd som serverades varmt och var riktigt gott. Som Mathias Dahlgren säger, det är få saker här i livet som går upp mot nybakat bröd med smör som smälter.

Först ut var krabba från Colchester med sparris, rädisa och grapefrukt. För ögat en väldigt vacker rätt men också väldigt god. I botten tunna, tunna skivor av rättika (?) som såg ut som papardelle, fint tillagad och krispig sparris, skarp smak från rädisan och lite beska och bitterhet från grapefrukten passade fint till den krämiga och söta krabbröran. En riktigt bra start!

Rätten som jag valde att lägga till stod på tur och, ganska lekfullt, kallar Jason den för ”full english breakfast” i menyn. I botten på tallriken en himmelsk tomatkompott och på den vilar ett perfekt ”bakat” ägg där den krämiga gulan vibrerar under den mjuka äggvitan – man vill ta sönder det men ändå inte! Till detta salt och kripsigt bacon, små brödkrutonger, murklor och persilja. Helt enkelt perfekt komponerat och larvigt gott! Kanske det bästa jag kommer att äta under 2011?

Nästa rätt var lamm med palsternackspuré, morötter, färskpotatis och myntasås. Riktigt saftigt lamm, förmodligen tillagat sous vide, med härlig smak från fettkappan och såsen/buljongen var gjord på just lamm men även potatis och hade touch av mynta. Enkelt och bara riktigt gott!

Efter det här frågade man om jag ville sitta kvar vid bordet eller flytta över till dessertbaren och detta var ett enkelt val för mig.

Just The Dessert Bar är ett riktigt kul upplägg där man kan småsnacka med kockarna som gör i ordning din dessert, mitt framför ögonen på dig. Också riktigt intressant när man sitter här är att man hamnar bara meter ifrån ”hot plate” där Jason och hans team skickar ut serveringar till restaurangen. Man får alltså mer eller mindre ta del av pulsen från restaurangens maskinrum.

Först en mangosorbet, inga konstigheter.

Sedan valde jag gazpacho gjord på jordgubbar och tomat som serverades med sorbé på svarta oliver och krispigt bröd. Vackert, fräscht och gott! Tomatsmaken kom sent men fint i gazpachon och funkade riktigt bra ihop med jordgubbssmaken och smultron, grymt god sorbet på oliver som hade avslutats med lite flingsalt på toppen. Brödet tillförde krisp och sötma.

Inte nog med detta. Som avslutning ville köket bjuda mig på ”sangria” och det var jag så klart inte sen att tacka nej till. I botten på glaset en karamellkräm där man hade tillsatt getost, sedan en granite på grapefrukt och som avslutning ett skum som smakade sangria. Igen, larvigt gott!

Efter detta var det bara att ställa sig upp och lyfta på hatten, applådera och blåsa en fanfar för Jason Atherton och PSS. Vilken jäkla upplevelse!

*****

Så, hur bra tyckte jag egentligen att det här var?

Det var så pass bra att jag tjatade hål i huvudet på mitt sällskap och vänligen, men bestämt, hävdade att vi måste boka av alla andra planer (nobu) och försöka få ett middagsbord på PSS.

Sagt och gjort. Jag bad till gudarna, ringde upp PSS och frågade om dom hade ett bord för två dagen efter.

Och där kom jag att sitta igen, mer laddad än någonsin.

Den här gången valde jag att ta två förrätter och en lite mindre varmrätt, för att sedan avsluta i dessertbaren. Så här såg det ut.

Rökt gåslever med sesamfrö, gula russin samt rädisa. Jag har ätit rökt gåslever en gång innan (Mugaritz) men var då inte överväldigad av upplevelsen men här var det skillnad. Len och fin leversmak där det rökiga verkligen kom fram och fungerade bra ihop med den söta purén på russin. Sesamfröpurén hade en väldigt kraftig smak men också det rökiga och nötiga från den kompletterade till det andra perfekt.I botten en tunn skiva äpple som smakade syrligt. En av de bästa upplevelserna med foie gras någonsin!

Nästa förrätt var makrill med gurkchutney, fryst ajo blanco och pilgrimsmussla. Makrillen, två små fileer, hade inte mer än marinerats försiktigt med BBQ-kryddor (exakt vad vet jag inte) och bränts av med gasbrännare för det krispiga skinnet. Gurkan tillförde sötma i rätten och samspelade fint med ajo blancon, som smälte försiktigt över tallriken, och hade sting av vitlök. En pilgrimsmussla kändes nästan överflödig men åkte förstås med den också.

Sedan var det dags för varmrätt och här presenterades oxkind, oxtunga och flankstek i en kastrull med potatismos smaksatt av pepparrot vid sidan om. ”Gott gotti gott gott”! Oxkinden var så mör att den hade gott att äta med sugrör och oxtungan var rimmad och sedan lätt stekt. Den lilla biten av flanksteken smakade härligt grillat. Moset med pepparrot var världsklass!

Dags för ett nytt besök i dessertbaren och istället för att välja en större dessert valde vi en hel dessertmeny som kallas ”micro menu”, där tre mindre desserter serverades.

Först ut var ”sangrian” igen, tack och bock.

Sedan en dessert där lekfullheten var stor och ruskigt imponerande; ”Ham, Cheese & Herbs”. Det ”gröna” hade skalats av på en vattenmelon och istället för att slänga det vita köttet hade man skurit detta i småskivor och vakumförpackat med iberico-skinka vars smak fick tränga in i melonköttet. Till detta en sorbé på basilika, getost med vanilj, kanderade basilikablad och granité på grapefrukt. Som sista touch ringlades olivolja och havsalt över rätten. Wow! Roligt och gott!

Sist ut var parfait på jordnötter, körsbär, körsbärssylt, körsbärssorbé och krispiga rispuffar. Behöver. Jag. Säga. Mer. Än. Så?

*****

Sammanfattat var det två helt makalöst bra upplevelser hos Jason Atherton, och när han kom fram för att hälsa i slutet av min andra sittning tvekade jag inte att berätta att jag att tyckte PSS även var något av det absolut roligaste som jag har upplevt i restaurangväg. Alla kompononenter som i min värld gör en restaurang riktigt bra finns här och det kanske är just detta som är mitt enda problem med PSS – när jag väl kom hit ville jag inte gå därifrån.

På många sätt känns det som framtiden på restaurangscenen är här i och med Pollen Street Social.

Annonser

5 comments

    • Ett måste om du är i London! Grymt gott, prisvärt och skönt upplägg på stället… Men boka bord, det börjar se tjockt ut när man kollar nu… Tack för kommentar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: