Akelare

Monte Igueldo, fredagen den 10 december 2010. Jag lovar mig själv att aldrig någonsin komma hit igen.

…när det är mörkt ute, vill säga.

Utsikten från matsalen på Pedro Subijanas ‘Akelare’ måste vara bedårande och magisk.

Synd. Men, den restaurang jag var minst nyfiken på inför San Sebastian, är den restaurang jag är mest nyfiken på efter San Sebastian. Jag och Pedro är långt ifrån klara med varandra. Han har mer att visa mig, jag har mer att försöka tolka.

Jag hade hört att en kväll på Akelare kunde innehålla en hel del ”drama”. Serveringar som ställer dig mot väggen, där lekfullheten är total och där man inte når ända fram. För att sedan gå tillbaka till det säkra kortet. Och för att sedan, igen, kastas in i det ”lustiga huset” och bli förvirrad. Provocerande och utmanande.

Jag var nervös inför mitt besök här. Men jag gick med rak rygg in i den ganska formella men trevliga matsalen. Mottagandet var rakt på sak, här fanns varken tid eller lust (?) att visa upp något annat än vägen till mitt bord. Kommunikationen sker på engelska, vilket gör mig trygg, för en stund…

Två varianter av avsmakningsmenyn presenteras men ingen av dem förklaras något närmare. Jag bestämmer mig för att gå på magkänslan och det alternativ som fokuserar på ”smaker från havet”. Jag sitter ju ändå där, och i de här sammanhangen ska det kunna förstärka ”känslan” ganska ordentligt.

Och så direkt. En smäll på käften. Mer provocerande än så här blir det inte.

I ”tvålen” är det en kompott på vit tomat och basilika. ”Hudkrämen” är ost. Och ”munvattnet” är en drink baserad på granatäpple. Jag gissar att Pedro fick mina sinnen precis dit han ville.

Ostron i form av en sten, med ostronblad, är en fantastisk aptitretare. Härlig textur och mycket trevlig smak i munnen. Och ”fisknätet” som döljer vad det har i sin fångst ger man sig på nästan ettrigt för att hitta ett svar. Därunder är molusken den självklara stjärnan. Räkor flamberas över lavasten och ackpanjeras av något så ”enkelt” som variation på böna.

Lite svårare har jag för kalvmagen med torsk, det hände inget här och var mest obehagligt i munnen. Men jag vet inte om jag riktigt förstod heller. Eller Akelares ”fake-carpaccio” (likt Mugaritz) som här är pasta. Man lovas att det ska smaka som att äta kallt kött, men det smakar kall pasta. Lammet med en geleaktig vinsås lämnar inga avtryck.

Och vad i hela friden handlade ”red mullet with sauce fusili” om?

De två efterrätterna är betydligt roligare. En frigolitliknande kaka (isad mousse) med smak av kokosnöt samt en ”äggula” är både roligt och gott. Och så Pedros klassiker, såklart: ”A different apple tart”. Precis som det låter så är det här en annorlunda äppelkaka, men en som jag gärna äter igen och igen.

…och igen.

En kväll på Akelare är verkligen ett drama. Råvaror får handskas med känslomässiga teman. Huvudrollen spelar Herr Överraskning; i vissa scener gör han det riktigt bra, i vissa lite sämre. Och i en scen den här kvällen är han inte i form alls…

…”sauce fusili”.

Blandade känslor, minst sagt.

Oyster

prawns and beans

"fishermans net"

"fake carpaccio"

cod tripe

red mullet, "sauce fusili"

Lamb, wine

coconut iced mousse

"a different apple tart"

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: