Arzak är Arzak

Besvikelsen är total. Jag är på plats i entrérummet på Arzak och har fått ett glas cava slängt i näven på mig. Inget varmt välkommnande. Kalla blickar. Tystnad. Vad i hela friden ska det bli av det här?

Men så öppnas dörren till matsalen och allt jag upplevt dom senaste minuterna är som bortblåst. Här är det surr, folk som skrattar, Juan Mari som är runt bland borden och kallpratar med gästerna. Att komma in i matsalen på Arzak känns lite som att komma hem. Varm och gemytlig stämning. Folk mår bra. Jag trivs redan här, och då har jag inte satt mig till bords ännu.

Ryktet verkar ha gått att en svensk är i lokalen ikväll. Juan Mari är framme snabbt, men vi har svårt att kommunicera då hans engelska är lika bra som min spanska. Till undsättning är Elena snabbt på plats och förhör mig; om mina planer för veckan, om vilket folk jag känner och om jag har varit hos Mathias Dahlgren.

Efter lite lössnack kan föreställningen börja.

Jag hade läst mycket om Arzak innan jag kom hit. Att man var lite på väg nedåt. Att man liksom hade tappat stinget. Att man absolut inte var några tre stjärnor i Guide Michelin och felaktigt rankad på Top 50-listan. Värdelös service. Jag har tom läst att det inte var värt ett besök.

Därför hade jag också svårt att lägga min förväntningar på Arzak, ganska påverkad av andra. Men förväntningarna var höga såklart, om än inte så höga som jag brukar ha när jag ska besöka ett stjärnkök.

Men oj, vilken kväll det kom att bli. Mitt intryck av Arzak är att Arzak är just Arzak. Här pratar man sitt eget språk. Här lyser Juan Mari och Elena igenom på tallriken. Arzak är en attityd och en tradition som ingen kan rubba på, det här är deras stil. Så väl genomarbetat, och så bra. Arzak är Arzak.

Elena presenterade alla rätter på ett nästan moderslikt sätt; hur man hade tänkt med just den här rätten, vad den skulle symbolisera och varför jag fick den just nu. En stor konstnärs berättelse, bara centimeter från hennes verk, gjorde att känslan blev total när jag väl fick börja studera den på egen hand. Wow!

Jag kan omöjligt plocka ut en servering som var litet bättre under kvällen då allt, minst sagt imponerande, höll en så hög nivå rakt igenom. Jag har upplevt toppar och dalar under en måltid på alla stjärnkök jag har besökt, oavsett om det är noma eller Alinea eller Frantzén/Lindeberg. Men inte på Arzak, och det tycker jag säger ganska mycket om just Arzak.

Som avslutning på middagen vill Elena ge mig en liten gåva. Ett signerat exemplar av Arzak´s ”Secretos”. Jag rodnar inte ofta, men ett ”tomatansikte” promenerade lycklig tillbaka till hotellet den 7 december 2010.

Tack för en oförglömlig kväll, Arzak.

Friterad skorpionfisk, tomat/skinka, bönsoppa, majssoppa, "krispig svamp"

Krispig gåslever, karameliserad lök

Ostron, beta

pocherat och stekt ägg, krispigt bröd, örter, tryffel

marulk, curry, peppar

anka, gurka, apelsin, "sallad med kalvbräss"

basilikaglass, jordgubbar, choklad

lemon curd, kakaosmör, "likör"

petit fours

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: